matilda-

Det är inte ofta jag gråter. Det är faktiskt jävligt sällan jag gråter om något som har med mig eller min närhet att göra. Jag kan gråta till filmer eller när det handlar om svältande barn, men när det kommer till det som har med mig att göra gråter jag nästan aldrig. De enda gångerna jag gråter är när jag får ett riktigt jävla breakdown, och det fick jag igår. Jag skriver det här för att det hjälper mig, tyck vad ni vill om det. Det är inte så att jag väljer att inte gråta, men jag kan inte. Hur hemska saker är runt omkring mig så gråter jag inte förrän allt samlat ihop sig till en hög av jobbiga saker så att allt brister. Jag skulle gärna vilja kunna visa känslor mer öppet, men det kan jag inte, så vafan ska jag göra. Det gör mig inte okänsligare eller starkare på något sätt, jag bearbetar bara saker på ett annat sätt. På mitt sätt, och det har väl sina för- och nackdelar..

Igår var ett sånt exempel på när allt bara blev för mycket att jag inte orkade längre. Och jag blir så jävla sur på mig själv för att mamma och pappa får ta skiten. Speciellt pappa igår, som jag skällde ut för att han kom och mötte upp mig med en cykel efter jag slutat jobba, så jag tog cykeln, skrek på honom och så fick han gå ensam. Jag hade sjukt dåligt samvete efter, men det var fem minuter efter mitt breakdown "började" som han stod där och väntade med cykeln när jag som mest ville vara ensam. Plus att jag inte ville förklara varför jag grät och inte kunde sluta. För jag visste inte vad jag skulle säga, eller vart jag skulle börja.
Men idag mår jag bättre, och jag tror att de breakdowns man får gör en starkare. Faktiskt.

Skriver kanske senare igen, nu ska jag duscha.