matilda-

Det är konstigt hur fort man vänjer sig av mig saker. Hur fort saker ändras till en ny vardag och hur jävla fort man anpassar sig till det. Till exempel när jag hade bott runt minst tio personer och umgås med dom varje dag i elva veckor nere i Sydafrika. Sen kom jag hem och det tog någon dag innan man accepterade och körde sitt vanliga race igen. Samma sak med folk som flyttat, säg emma och julia. Folk som jag umgicks med dagligen flyttar till ett helt annat land, och nu går det månader innan vi ses och veckor mellan de gånger vi pratar. Jag trodde jag skulle tänka konstant "och så ringer jag emma och kollar om hon vill.. nej, fan, hon är ju inte hemma". Men det blir faktiskt inte så, för med en gång förstår man att den personen inte är en del av ens vardag längre. Det låter hemskt, men jag är ju inte en del av den personens vardag längre heller. Och det är väl så det ska vara på något sätt när man växer upp, man flyttar och uppfyller sina egna drömmar. Det betyder inte att man inte tänker på dom eller saknar personen, för som jag gör det. Och de här personerna i fråga kommer alltid vara oerhört viktiga delar av mitt liv. Det jag vill säga är väl mest att jag är förundrad över hur snabbt man ställer om. Hur snabbt man faktiskt anpassar sig. Det är lite samma sak när man kommer till en ny stad för första gången. Man tror att man aldrig kommer kunna lära sig hitta eller känna sig hemma där, men ge det någon dag så hittar man oväntat bra, och gatorna känns som hemma. Just för att man anpassar sig till där man är. Jag kan också glömma bort hur mycket jag saknar en del människor, lite som en överlevnadsinstinkt. För säg som barnen i Sydafrika, när jag verkligen drömmer, pratar eller tänker på dom så saknar jag dom så mycket att jag vill gråta. Men istället för att göra det ställer man sig "utanför" sin kropp och berättar om dom som att det var någon annans historia. För då gör det inte lika ont. Är det något sammanhang i det jag skriver alls? Kanske inte, men då skyller jag på att jag jobbar och är trött nu, haha.