Rödtott.
Jag känner mig rätt så lycklig för tillfället. Jag får såna ögonblick ibland, som ni märkt om ni läst tidigare inlägg. Det kommer när jag minst anar det, och jag får en grym jävla adrenalinkick att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Jag vet inte varför jag har så svårt att känna mig genuint lycklig annars, kanske har det att göra med att jag tror man får betala tillbaka sin lycka någon gång. Att när man är lycklig kommer någon rycka undan mattan under fötterna på en. Karma, eller nåt. Att lycka slutar med olycka. Kanske inte så logiskt, but hey, that's me.
Idag har jag hunnit med min ytliga förändring, men som var viktig för mig, så numera har jag rött hår. Inte jätteskrikande rött, men fortfarande rött. Ni ser på bilderna nedanför. Det känns som mer jag än det blonda.
Sen har jag hunnit med, efter mycket stress, att hälsa på min brukare som jag ska ha i sommar. Och förhoppningsvis lite innan också. Det gick bra, det blir nog en rolig sommar! Ikväll är det massage och umgås som står på schemat. Puss på er!
And if somebody's going to make it then this somebody ought to be you.
jag ska träna. Jag ska göra något jag avskyr på en dag som jag känner likadant för. Haha, det är ganska skrattretande hur negativ jag låter (är?!) numera, men om en vecka och en dag kommer det nog ändras. Eller kanske redan om fem dagar, tss. Näfan, nästa vecka ser bra ut, så jag är mer pepp än på länge.
Fick fina örhängen av mamma och pappa i present förut, och eftersom jag slutat sponsra den här dagen har jag inget att komma med till dom. Någon idé, som är billig och som man kan fixa en söndag?
And if somebody's going to make it
then this somebody ought to be you.
När allt känns som ett mörker.
- antingen kan man gräva ner sig, gråta, tycka synd om sig själv och bara låta allting vara kasst
eller
- man tar sig upp, tar på sig fina kläder, sminkar sig, lyssnar på sin favoritmusik och umgås med folk man tycker om, som man kan prata ut med. Och framförallt, man stänger av tankarna och tycka-synd-om-sig-själv känslorna.
Idag väljer jag alternativ nummer två. Och det kändes som en omöjlighet inatt/imorses, och det skulle det nog fortfarande varit, om det inte vore för min fina familj. Så, nu åker vi till Skövde, kollar på handboll och glömmer allting för ett par timmar.
Hope.
If you don't go after what you want,
you'll never have it.
If you don't ask,
the answer is always no.
If you don't step forward,
you're always in the same place.
Beroenden.
- kyckling/curry-röra, skulle kunna leva på det.
- Sex and the city! Spelar ingen roll hur många gånger jag sett avsnitten, det är lika grymt för det! Vem behöver nån gammal bibel när man har allt man behöver i en dvd-box på 48 timmar?
- julmust. Jag skulle klara mig utan chips, godis och många maträtter, bara jag får dricka julmust.
- närhet. Mer behöver jag väl inte säga? Och ja, visst behöver man alltid närhet, men nu är det ett enormt stort behov.
- shoppa. Jag veeet, jag är egentligen så jävla mycket emot det, med tanke på att jag sett så mycket annat i världen som gör att shoppa känns som det mest oväsentliga någonsin. Och det är det ju egentligen, men jag kan inte hjälpa att jag mår bra av det, och det är inget jag gillar att erkänna. Men jag är väl inte mer än människa heller.
- det sämsta "beroendet" just nu är att jag ältar saker, om och om och om igen. Sen om igen- igen. Jag blir snart tokig och galen på riktigt om det här ska fortsätta.
Några beroenden jag framkallat de senaste månaderna:
- har ett stort behov av att prata av mig eller att skriva av mig, oavsett om det gäller positiva eller negativa saker. Konstigt, med tanke på att jag alltid hanterat mina problem själv förut och absolut inte kunnat prata om det överhuvudtaget. Visst, en del saker som är för jobbiga hanterar jag fortfarande bäst själv, men det som jag förut höll käften om, blir jag galen om jag inte får prata med någon om numera. Vilket gör att mina vänner får utstå mycket, hah.
- köra bil. Inte miljövänligt eller bra för min ekonomi, men det är sjukt roligt. Och det har väl till stor del att göra med om jag har bra musik i sterion eller inte, och så handlar det väl om hur snabbt jag får köra.. Jo, jag kör gärna för snabbt, vilket tydligen ligger i generna..
Några beoroenden jag alltid haft:
- eftersom jag inte varit mycket för att prata om mina egna problem, vill jag höra andras. Eller nej, fel- jag behöver höra andras. Jag mår kasst om jag ser att någon annan mår dåligt, utan att berätta för mig varför! Oavsett om jag känner personen i fråga eller inte.
- att känna att jag gör nytta. Ta bara Afrika och volontärarbetet till exempel. Jag mådde nog så bra där, konstant, med tanke på att mitt behov av att göra nytta verkligen blev uppfyllt där. Samma med jobbet på särskolan.
- att vara ensam. Jag klarar inte av sällskap i för många timmar/dagar (beroende på vem människan är), utan behöver utrymme och tid för mig själv. Jag trodde jag skulle avlida av att bo med tio andra människor nere i Sydafrika, men det gick så jävla bra. Så jag kan väl hantera det, men oftast, i alla fall när jag är hemma i Skara, så behöver jag egenutrymme.
Några beroenden jag aldrig kommer ha:
- träna. Det är så fruktansvärt jävla tråkigt, punkt slut. Om det inte är handboll, vill säga.
- något jävla päls-behov. Det kommer alltid vara det fulaste, och värsta, man kan ha på sig.
Några beroenden som jag haft men lagt av med:
- blir numera inte galen och börjar gråta när HV71 förlorar. Det var ganska ofta förekommande för ett par år sedan..
- jag hade mer ett ticks/tvångstanke än ett beroende förut, och det var att så fort jag sa något speciellt ord, tex skolan, skulle jag alltid skriva det i luften med mitt pekfinger. Diskret, såklart, men vafan var det för skit?
- bekräftelse. Visst, jag är fortfarande i behov av att få bekräftelse av vissa människor jag bryr mig om, men det är väl de flesta. Jag har lagt av med att göra saker som jag egentligen inte ville göra men gjorde för bekräftelsens skull. Ja, killar passar bra in på det här exemplet. Jag har blivit jävligt mycket bättre på det, och försöker bekräfta mig själv istället. Visst, undantag finns, men de är mycket färre än förut.
Ja, sen troligen en hel del mer skit, men nu hinner jag inte tänka mer på det, för Patrik 1,5 börjar på Canal Plus nu.
Förresten, en sak till bara, jag fick mejl från världens finaste Lossi förut, det gjorde min dag! Puss och tack för hjälpen, och att du alltid förstår, hjärtat! Ses snart!
I'm trying not to think about you, can't you just let me be?
Goodbye my almost lover
goodbye my hopeless dream
I'm trying not to think about you
can't you just let me be?
So long my luckless romance
my back is turned on you
I should have known you'd bring me heartache
almost lovers always do
And when you left you kissed my lips
you told me you would never
ever forget these images
no.
Resten av kvällen kommer spenderas med Bergh, pizza, film och tjöt. Imorron och fredag är det jobb, världens bästa jobb.
Ge mig ett jobb.
Dock ser jag fram emot onsdagen, torsdagen, fredagen och lördagen. Ja, i stort sett resten av veckan.
Idag har jag varit rätt nyttig ändå- gymmat, simmat, varit ute och gått och städat Johans lägenhet sen lördagen. Och haft vettiga och tankeställande konversationer med bra människor, tack för det.
Klippa lugg igen kanske?
Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem.
Dunkar musik på högsta musik volym (kan ha och göra med att jag är förkyld och knappt hör något) och sjunger så bra det funkar med min hals. Jag är jävligt pepp, och jag vet inte vart det kom ifrån riktigt. Men jag ska inte klaga, för fan vad bra saker känns nu! Längtar till mina "andra-barn" (för Sydafrika-barnen kommer alltid ligga närmast mitt hjärta) som jag ska jobba med imorron. Sen att vi skulle se teater gör ju inte saker tråkigare. Sen längtar jag till att sminka mig, platta håret och ha på mig något annat än mjukisbyxor och linne. Det brukar kännas så när man varit sjuk och inte sminkat sig på fyra dagar, va?! Jag längtar ännu mer till fredagsplanerna, för att inte tala om lördagsplanerna. Lördagen gör min hela månad, förhoppningsvis, haha. Men ja, klart som fan, inget eller ingen ska få mig negg på lördag. Sen får vi se hur det blir med söndagsplanerna, men om de blir som planerat blir det brabra! Att jag sen har 200 spänn att leva på tills den 27:e, och jag vet att jag kommer behöva bränna minst 400 enbart på fredag och lördag, har jag inte riktigt räknat ut matten där.. Men det får inte mig att bli negg, nejnej.
Det var fan längesen jag kände mig såhär pepp, har nog inte gjort det sen juldagen. Så yääy, fan ta den som förstör det här.
För övrigt, var det bara jag som tyckte Timo Räisänen var fruktansvärt pinsam igår på P3-guldgalan? Det gjorde att jag nästan stängde av tv:n, jag klarade inte av att se eller lyssna på honom! Nästan samma känsla som när Sverige tappade en sexmålsledning mot Slovenien igår. Fyfan.
"Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem."
.
jag trodde saknad var något man kunde lära sig att leva med.
Jag lever för kicken, precis som du.
Du sprang så fort du kunde för att hinna få ett lyft igen.
Du kvittade all din trygghet mot en kick som inte hjälpt dig än.
Du ville bryta isen.
Men du klarade inte krisen.
Det vet du, men det tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Du kanske borde tänkt på konsekvensen, mer än kicken, idiot.
(Egentligen passar hela texten in, men ja, det blir lite långtradigt att läsa, kan tänkas.)
They will not control us.
Sen 20 dagar tillbaka kan jag inte lyssna på kärlekssånger. Jag mår dåligt när jag hör en låt om hur jävla bra och lyckliga alla är. Om jag hör en sång på radion stänger jag av den, om jag går in i en affär som spelar en kärlekslåt går jag ut. De band jag har lyssnat på de senaste veckorna har varit ganska deppiga/hårda, om man ser till min Spotifylista. Och det får mig att må så grymt mycket bättre! Dropkick Murphys har blivit ett kärt återseende, till exempel. Samma gäller med filmer och tv, mycket bättre att kolla på Sex and the city och The Hills där hjärtan krossas, än kärleksdravel där de får varandra i slutändan. Herregud, jag som aldrig har varit emot det förrän nu, det är en jävla skillnad på att vara en glad singel och på en bitter, krossad och missunsam singel.
Godnatt.
Kvällsnöje.
Har pratat med min fina skåning Johanna ett bra tag ikväll, och för ett tag kändes allt som vanligt igen. Höra hennes skratt, hennes dialekt och röst var som att vara tillbaka i vårt rum i Obs. Och det var en underbar känsla. Skönt att kunna ha någon som vet exakt vad man gått igenom där nere. Kärlek!
Imorron drar vi till Götet, som veckoplanen sa. Borde börja fixa lite inför det, även om det inte är mycket att fixa. Fick i alla fall igång Itunes förut, efter två veckor, så nu kan jag lägga över musik till min nya, fina, Ipod. Sen att det fick spelet och la in låtar jag inte sa till om, är en annan femma. Får fixa det en annan dag.
Har lite upp och ner humör och är inte så pepp på något, som jag förväntat mig att vara, men det blir nog bra. Klart det blir bra!
Nu ska jag dra några SATC-avsnitt innan jag lägger mig, eftersom jag numera aldrig kan somna innan halv två. Gött liv..
2009/2010.
Sommaren gick nog ganska smärtfritt förbi den också, med jobb, fest och lite bad. Men om jag ska vara ärlig minns jag inte så mycket av den heller. Herrejävlar, vad hände med mitt grymma minne? Kanske dags att dra ner på spriten?! Det enda minnet som jag har, klart och tydligt, av 2009 är Sydafrika. Vilket var det absolut bästa som kunde hända mig det här året, den absolut bästa present jag fått av någon (tack mamma och pappa!).
När folk frågar vad jag har för förväntningar på 2010 så har jag inga, överhuvudtaget. Vilket känns en aning deppigt- ja. Men vad ska jag ha förväntingar på? Jag vet att hela min vinter, vår och sommar kommer gå åt till att behöva jobba här i Skara, utan mina närmaste vänner nära. Jag behöver pengar för att kunna resa mer, och då funkar det inte att flytta till en annan stad och troligen lägga mer än hälften av min lön på hyra, mat osv. Jag bor hemma för att bo gratis- för att kunna uppfylla flera av mina drömmar. Det kommer göra mig galen flera gånger- bo i den här staden, och gå på min familj 24/7. Jag är van att bo ensam i en lägenhet eller med 10 vänner, men att flytta hem igen är ingen höjdare. Och med det menar jag såklart inget ont om min familj, vilket ni borde förstå, men man vänjer sig att klara sig själv. Och man uppskattar allt så mycket mer om man får lite perspektiv på det (alltså, att inte träffa familjen varje dag). Ja, jag låter hemsk, men så är det inte riktigt.
Plus att, som jag nämnde, fem av mina närmaste vänner inte kommer vara i den här staden (landet) den här vintern/våren. (Nämnde jag också att jag är så jävla tacksam för att jag alltid faller för svinen? Inte? Okej, men då vet ni det nu.)
Förlåt för min oerhörda cyniska sida som kommer fram, men det är så jag känner.
Nyår var i alla fall lyckat igår, större delen av kvällen. Breakdown där vid två-tretiden igen, men ja..
Tack Karin för en sjukt mysig och rolig kväll! Och tack Emma för att vi gick in gratis på Olins, haha. Bilder kommer kanske senare, när jag hämtat min kamera.
75 dagar har aldrig gått snabbare..
Meen, dehär dagarna som jag har varit hemma har ändå varit väldigt bra, jag mår bra när jag är med folk som jag älskar. Vilket har varit varje dag den senaste veckan, det känns skönt att jag hunnit träffa så många ändå. Och imorron kommer Julia, efterlängtade tjejen. Sen kommer Kajsa hem i veckan med, plus de flesta andra som lämnat stan för bättre saker. Så jag tror jag klarar lovet, väldigt bra till och med. Sen när alla drar efter lovet är en annan femma som jag får hantera då.
Jag saknar Sydafrika varenda dag, det gör jag verkligen. Att kolla på bilderna med barnen är som att sticka en kniv i saknads-själen, fyfan vad svårt det känns att inte vara med dom. Det var där jag skulle vara. På två och en halv månad- 75 dagar- har jag inte haft hemlängtan en enda gång och inte haft en enda deppdag. Och för er som känner mig vet hur ovanligt det är. Jag blev själv överraskad hur bra jag mådde, hela tiden i stort sett. Visst kunde jag sakna folk här hemma, men det var en bra saknad som jag absolut kunde hantera. Jag måste verkligen sysselsätta mig resten av vintern och kommande våren för att inte gå under känns det som. Men det ska nog funka, förhoppningsvis.
Om ni läst min reseblogg har ni nog märkt hur underbart jag haft det, så ord känns överflödiga här. Mer än att jag tänker på er, mina Sydafrika brudar (det känns fortfarande konstigt att inte ha er runt mig 24/7) och "mina" älskade barn (jag tänker på och saknar er konstant!).
Hejdå Sverige- Hey Sydafrika.
Fortfarande oväntat lugn, men nu börjar ont i magen och halsbrännan komma. Kommer inte skriva på den här bloggen alls tror jag, utan ni får gå in på mlindstroms.blogg.se och läsa istället. Ta hand om er, så ska jag försöka göra detsamma :) Kärlek.
D-day.
- åka ner på stan och fixa det sista sakerna, hygienartiklar, posta brev och sånt.
- städa Johans lägenhet = att jag får låna hans ipod när jag är i Sydafrika. Kan verkligen behövas.
- åka upp till Jules där hon, Emma, Sara och Malin väntar (om jag förstått det hela rätt), för att mysa och säga hejdå.
- åka hem till Spejaregatan för att äta middag med familjen.
En dag kvar nu, kära vänner.
Resfeber.
Jag har tandvärk och resfeber.
Jag har för tillfället gjort så att Carls rum ser ut som ett krigsfält.
Jag orkar inte börja packa för att då blir allt så verkligt. Och jobbigt.
Jag är tacksam för min gårdagskväll med världens klokaste Lossi.
Och för att jag over all har så fina vänner.
Jag har ont i magen och saknar någon så att min kropp värker.
Tanken på att lämna Sverige, Skara och tryggheten är ganska otäck. Och helt jävla underbar.
Tanken på att lämna någon jag tycker om alldeles för mycket är outhärdlig.
Men tanken på att jag får åka och göra något jag brinner för gör det hela så värt.
Jag har hört att saknad är något man kan lära sig leva med.
Om två dagar åker jag. Det närmar sig, verkligen.
Mitt hjärta är ditt att förstöra.
"jag känner kärleken och jag orkar inte med den det är ju
samma sak bara samma sak:
fingrar flätade runt varandra som vore det svårare då att släppa taget
det gör ondare det är bara det
krampaktiga kramar som vore det svårare då att falla
man faller alltid ensam ändå alltid ensam."
Mitt hjärta är ditt att förstöra, som du redan vet och gjort.
Because I know that you feel me somehow.
Kom precis hem efter en sjukt mysig kväll på Pims med mina favoritbrudar. Som jag sa innan vi skulle skiljas åt "det är väl fan vad mycket vi hänger tillsammans, helvete", men jag menade det givetvis på mitt allra mest älskvärda, ironiska, sätt. Puss och kärlek på er!
Annars borde jag gå och sova nu, innan jag fastnar här och deppar ner mig.
För övrigt, jag sket i resdagboken då den var sjukt tråkig, så när jag befinner mig i Sydafrika kan ni läsa mina tankar på mlindstroms.blogg.se, tänkte bara att ni ville veta det.
Det snurrar i min skalle.
Ikväll blir det i alla fall mys på Pims, sen eventuellt bio (eftersom någon var för bakis, eller fortfarande full, i söndags, hrm). Bion beror väl lite på vad vi känner för, och eftersom jag ska upp och jobba klockan sju imorron igen så är det inte så lockande att komma hem över klockan tolv inatt. Jag kommer liksom inte fungera imorron då. We'll see, helt enkelt.
