matilda-

Det är konstigt hur fort man vänjer sig av mig saker. Hur fort saker ändras till en ny vardag och hur jävla fort man anpassar sig till det. Till exempel när jag hade bott runt minst tio personer och umgås med dom varje dag i elva veckor nere i Sydafrika. Sen kom jag hem och det tog någon dag innan man accepterade och körde sitt vanliga race igen. Samma sak med folk som flyttat, säg emma och julia. Folk som jag umgicks med dagligen flyttar till ett helt annat land, och nu går det månader innan vi ses och veckor mellan de gånger vi pratar. Jag trodde jag skulle tänka konstant "och så ringer jag emma och kollar om hon vill.. nej, fan, hon är ju inte hemma". Men det blir faktiskt inte så, för med en gång förstår man att den personen inte är en del av ens vardag längre. Det låter hemskt, men jag är ju inte en del av den personens vardag längre heller. Och det är väl så det ska vara på något sätt när man växer upp, man flyttar och uppfyller sina egna drömmar. Det betyder inte att man inte tänker på dom eller saknar personen, för som jag gör det. Och de här personerna i fråga kommer alltid vara oerhört viktiga delar av mitt liv. Det jag vill säga är väl mest att jag är förundrad över hur snabbt man ställer om. Hur snabbt man faktiskt anpassar sig. Det är lite samma sak när man kommer till en ny stad för första gången. Man tror att man aldrig kommer kunna lära sig hitta eller känna sig hemma där, men ge det någon dag så hittar man oväntat bra, och gatorna känns som hemma. Just för att man anpassar sig till där man är. Jag kan också glömma bort hur mycket jag saknar en del människor, lite som en överlevnadsinstinkt. För säg som barnen i Sydafrika, när jag verkligen drömmer, pratar eller tänker på dom så saknar jag dom så mycket att jag vill gråta. Men istället för att göra det ställer man sig "utanför" sin kropp och berättar om dom som att det var någon annans historia. För då gör det inte lika ont. Är det något sammanhang i det jag skriver alls? Kanske inte, men då skyller jag på att jag jobbar och är trött nu, haha.

Jag har nog aldrig varit så värdelös på att blogga som jag är nu, men ja, det är sommar och står så jävla mycket annat på schemat. De senaste veckorna har bestått av shopping, öl på Stadt, massa jobb, lärt mig spela på trav, fest på Stochampionatet, Måndaxklubben, rödvin och fanta i Kungsparken, picknick, fika på min altan, en hel massa planerande inför Oslo med tjejerna, sleepover, 20-årsfest, grilla med fina människor, cyklat fem kilometer i totalt ösregn och känt att livet är rätt fint ändå.

Och för er som undrar så ser kommande vecka ut som följer:
Ikväll: dra ner på Stadt och dricka öl (skräll, jag vet).
Imorron: jobb från 7.45-15.45, sen var det fest ute hos Frost.
Fredag: jobb 7.45-16.45, sen eventuellt mer Osloplaner. Kvällen är, vad jag vet och än så länge, oplanerad.
Lördagmorgon- söndagkväll: åka till Götet och möta upp mina Sydafrikabrudar Johanna och Anna. Åh, vad fint det ska bli!
Måndag: jobb 14.30- 08.
Tisdagmorgon- onsdagkväll: till Kungshamn och hälsa på Lisa!

Ska bli bättre på att ta bilder, för det är ju faktiskt rätt så mycket roligare.
Nä, måste dra. Hey.

Mitt liv är så jävla fint just nu, och jag känner mig fan lycklig för första gången på länge. Mina dagar och kvällar är uppbokade av fina vänner eller fint jobb. Det enda jobbiga är att jag försöker pussla ihop mitt liv så jag hinner göra allt det jag vill och träffa alla dom jag vill träffa, och det är inte så jobbigt egentligen.
Och jobbet går bra, älskar att jobba hos den brukaren jag är hos nu. För vad gör vi på dagarna? Jo, åker och fiskar, shoppar i Skövde, åker på trav, allsång i Olins Park, solar på hans altan... Så jävla tråkigt att jag bara ska jobba hos honom i en vecka till dock.
Ja, kort sagt, livet är bra just nu!

we never change, do we? and we never learn, do we?