Dag 05- Ett foto på en plats jag tycker om.

Jag kan inte välja en, så jag tar fem stycken av mina favoritställen:
Bild ett: "vårt" semesterhus i Kroatien.
Bild två: i Sydafrika med världens finaste barn.
Bild tre: i Kungshamn.
Bild fyra: museéparken i Skara.
Bild fem: på festival, fylla och fint folk.

Dag 04 - En dålig ovana jag har.

Jag har ganska många dåliga ovanor, och den allra värsta är inget jag vill skryta om direkt.
Men en ovana är att jag överanalyserar. Allt. Varenda liten sekund, varenda obetydligt ord. Jag vänder orden ut och in så att de inte betyder något alls längre. Den ovanan plus att jag aldrig kan svälja min stolthet, även när jag vet att det är jag som har fel och jag skulle må bättre av att skita i den där jävla stoltheten, så kan jag inte det. Det är två av mina värsta ovanor.

Backpackerresa 2011.

Det finns två olika anledningar till varför jag inte bloggar. Antingen är det för att jag har för mycket att göra eller så är det för att jag inte mår bra och inte känner att bloggen är en plats där jag vill dela med mig av det som gör mig ledsen.

Att jag inte har bloggat nu de senaste veckorna är väl en blandning av båda de anledningarna, vid olika tillfällen.
I alla fall- backpackerresan 2011 är bokad och klar! 14 februari till 11 maj kommer jag vara ute på resande fot. Med början i Sydafrika där jag återigen ska bo i volontärhuset och träffa mina saknade barn i tre veckor. Sen åker jag till Bangkok den 7 mars och möter upp Bergh där vi åker runt i Asien. Jag längtar så jävla mycket!
Men på nåt sätt så uppskattar jag tiden här hemma tills jag åker, för första gången någonsin?!
Bra så, hey.

Min åtrå är sanslös och utan grund.

senare vet jag såklart allt jag borde gjort och sagt och givit dig,
vad vet jag nu förutom längtan?
aldrig ska jag förstå varför dina ögon öron händer vadsomhelst får mig att kasta allt annat för ett av dina ord

aldrig ska jag förstå mig

alla andra jag möter berör mig plötsligt, men deras ansikten är små och har inte smakat andras;
till dem har jag inga ord att ge inga blickar och inga leenden som jag inte redan kastat till dig och förlorat
(jag ser det inte längre så)
min åtrå är sanslös och utan grund.



Kärlekens tunga.

Efter att ha suttit sex timmar på Nockes är jag ganska så tom på ord. Och jag har inte riktigt kommit in i bloggtänket än, men det kommer väl det med antar jag.
Vi kör några av låtarna som går på repeat på min Spotify istället:

Du lever för kicken, precis som jag.

Jag tänker mig livet som en berg- och dalbana. Att jag åkt så jävla mycket upp och alla förväntningar varit så stora att jag har mått sjukt bra den här sommaren. Nu när jag kommer till den första backen på flera veckor åker jag neråt så jävla fort. Men jag kommer aldrig tillbaka till ruta ett. För en berg- och dalbana vänder aldrig om, någon gång tar den slut. Och hur många upp- och nedgångar banan än har, hur långt det än må kännas till slutet, hur många gånger man vill gå av för att man inte tror att man kommer orka sitta kvar- så sitter man ändå där tills slutet. Man sitter fast tills man äntligen blir frisläppt. Tills man stannar och är så jävla tacksam för att allt står still ett tag. Tills man ändå går på nästa berg- och dalbana och samma sak börjar om igen. För hur mycket man än trott på och övertygat sig själv om att aldrig utsätta sig för något sådant mer, så sitter man där igen. Veckor, månader eller år senare. Vad vi än säger till oss själva kommer vi aldrig att sluta åka. Vi kommer alltid att sätta oss, älskar åkturen tills första nedförsbacken kommer och vi blir förkrossade igen och bara vill kliva av. För det är den jävla kicken, precis innan man faller, som får oss att känna oss levande.

Saknad och anpassning.

Det är konstigt hur fort man vänjer sig av mig saker. Hur fort saker ändras till en ny vardag och hur jävla fort man anpassar sig till det. Till exempel när jag hade bott runt minst tio personer och umgås med dom varje dag i elva veckor nere i Sydafrika. Sen kom jag hem och det tog någon dag innan man accepterade och körde sitt vanliga race igen. Samma sak med folk som flyttat, säg emma och julia. Folk som jag umgicks med dagligen flyttar till ett helt annat land, och nu går det månader innan vi ses och veckor mellan de gånger vi pratar. Jag trodde jag skulle tänka konstant "och så ringer jag emma och kollar om hon vill.. nej, fan, hon är ju inte hemma". Men det blir faktiskt inte så, för med en gång förstår man att den personen inte är en del av ens vardag längre. Det låter hemskt, men jag är ju inte en del av den personens vardag längre heller. Och det är väl så det ska vara på något sätt när man växer upp, man flyttar och uppfyller sina egna drömmar. Det betyder inte att man inte tänker på dom eller saknar personen, för som jag gör det. Och de här personerna i fråga kommer alltid vara oerhört viktiga delar av mitt liv. Det jag vill säga är väl mest att jag är förundrad över hur snabbt man ställer om. Hur snabbt man faktiskt anpassar sig. Det är lite samma sak när man kommer till en ny stad för första gången. Man tror att man aldrig kommer kunna lära sig hitta eller känna sig hemma där, men ge det någon dag så hittar man oväntat bra, och gatorna känns som hemma. Just för att man anpassar sig till där man är. Jag kan också glömma bort hur mycket jag saknar en del människor, lite som en överlevnadsinstinkt. För säg som barnen i Sydafrika, när jag verkligen drömmer, pratar eller tänker på dom så saknar jag dom så mycket att jag vill gråta. Men istället för att göra det ställer man sig "utanför" sin kropp och berättar om dom som att det var någon annans historia. För då gör det inte lika ont. Är det något sammanhang i det jag skriver alls? Kanske inte, men då skyller jag på att jag jobbar och är trött nu, haha.

High on life.

Mitt liv är så jävla fint just nu, och jag känner mig fan lycklig för första gången på länge. Mina dagar och kvällar är uppbokade av fina vänner eller fint jobb. Det enda jobbiga är att jag försöker pussla ihop mitt liv så jag hinner göra allt det jag vill och träffa alla dom jag vill träffa, och det är inte så jobbigt egentligen.
Och jobbet går bra, älskar att jobba hos den brukaren jag är hos nu. För vad gör vi på dagarna? Jo, åker och fiskar, shoppar i Skövde, åker på trav, allsång i Olins Park, solar på hans altan... Så jävla tråkigt att jag bara ska jobba hos honom i en vecka till dock.
Ja, kort sagt, livet är bra just nu!

The sun comes out.

we never change, do we? and we never learn, do we?

Go now and live.

know when to hold on and when to let go.

Återkomsten av mina käraste.

Jag skriver bara en sak om igår- jag har aldrig gett någon en sån jävla bitchslap som jag gjorde igår. Jag skämdes, och skäms fortfarande, och jag vet inte hur många gånger jag bad om ursäkt. Det var en sån konstig känsla, för det var som att min kropp slog utan att jag var medveten om det. Sjukt. Annars finns det inte så mycket att säga, jag stukade mitt finger, har blåmärken på tårna och förstörde mina skor. Skrattade så jag fick ont i magen, sen var jag även lite ledsen och patetiskt med Millis. Så det kan gå, och brukar gå, haha.

Nu till den underbaraste och mest behövliga nyheten jag kunde få- Emma kommer hem på torsdag! Det var en sån jävla chock, men det finns nog ingen som är gladare än vad jag är just nu! Och imorron kommer Bergh hem, och på onsdag kommer Julia. Många av mina favoriter som är samlade igen- underbart!

Drömutbildningen.

Jag har hittat det ultimata programmet för mig! Det är det här jag vill göra, så tack för det Linn:

"Institutionen för globala studier ger kandidatprogrammet i globala studier (180 hp) där samtliga våra ämnen medverkar. Programmet är treårigt och riktar sig till dig som vill arbeta inom verksamheter som påverkas av, och försöker påverka, globala utmaningar mot social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet och rättvisa.

Fokus ligger på globala frågor om social rättvisa, konflikter, mångfald, miljöproblem, fattigdom, demokrati och makt – frågor som påverkar politiska och ekonomiska skeenden, socialt engagemang, livsvillkor och levnadssätt.

Programmet är treårigt och består av både teoretiska och praktiska moment. Målet är att du vid examen ska kunna analysera globaliseringens skeenden, problem och aktörer, samt kunna arbeta med projektledning eller utredning inom olika typer av myndigheter, organisationer och företag, i och utanför Sverige."


Sydafrika.

Jag är så jävla förbannad och ledsen och kan inte knipa igen. Och egentligen, varför ska jag?
Om tio dagar börjar fotbolls-VM, och visst, sjukt roligt och allt det där. Men fyfan för allt det som ligger bakom allt som behövde och behövs göra för att Sydafrika ska kunna arrangera VM.
Jag vet inte exakt hur många miljoners miljoner som har lagts ner på att bygga nya vägar, bygga nya stadium och allt därtill, men jag vet att det skulle räcka till att bygga 360 000 nya hus.
De säger själva att det kommer gynna Sydafrika i slutändan att lägga ut pengar på det här nu- då världen kommer "upptäcka" landet och fler turister kommer att komma. Men vilka kommer det gynna? Inte de fattiga i alla fall, no fucking way. Det kommer gynna dom som redan har pengar och jobbar i affärerna i stan. För let's get real- turisterna åker inte ut till kåkstäderna och bidrar till dom som verkligen behöver det. Åker man på semester i två veckor tar man sig inte tid att se verkligheten i det landet, jag tror verkligen inte det. Visst, man kanske tar en guidad tur då man, i bil, får åka runt i slummen, men mer än så blir det i stort sett aldrig. Det är min åsikt och vad jag tror på.

Arbetslösheten i Sydafrika är 36%, och de som väl har ett jobb och bor i kåkstäderna, jobbar inte med något välbetald jobb där turister hänger. Och det gynnar inte dom fattiga att de lagt flera miljoner på att bygga nya vägar, då de knappast har en bil, eller då vägarna inte går till kåkstäderna. De kan heller inte vara med att fira hela fotbollsfesten, då det är en alldeles för dyr kostnad.

För att inte gå in på att de ska ta bort alla uteliggare och tiggare från gatan, för det vill inte de glada och naiva turisterna se. Så jävla vrickat att jag bara vill skrika! Vadå vill se? Tror du uteliggarna vill leva så? Nej, men det är så deras liv är, och varför ska man göra något till något det inte är? Låt dom se sanningen för fan!
Och det där med att mini-van bussarna inte får köra. Det är deras inkomst- och det är fan ett av de starkaste minnen jag har från Sydafrika- när vi knökade in över 20 personer i en mini-van varenda dag.
Jag fattar inte varför de försöker göra sitt land till något det inte är. De har fortfarande en massa problem- det går inte att sticka under stolen med. Men det är just det dom gör, för när man går i Kapstaden så ser man inte fattigdomen alls, speciellt inte om det inte finns några uteliggare.

De satsar inte på långsiktiga jobb, utan en snickare kan få ett jobb nu innan VM i några månader, sen gå utan i flera år. Och då har den personen flyttat ifrån sin familj för det jobbet (ja, baserat på verkligheten).
Varför satsar de inte dom pengarna på att fixa hållbara jobb? Eller på att bygga de där 360 000 husen. Fyfan, fattar dom inte hur många hus det är, och vilken skillnad det skulle göra? Tydligen inte.

Men fyfan, man kan inte förstå i vilken misär dom lever. Det är helt sinnessjukt. Och det finns fan inga mer jag beundrar för hur glada de är ändå, de har en sån underbar livsglädje.

Jag har ingen bild som visar det realistiskt, men ja, här är några i alla fall:




1.6

Man skulle fan kunna göra en film om mig och en till människa och de gångerna vi träffas. Det är fan helt sjukt hur det alltid kan bli såhär. Fyfanfyfanfyfan, haha, det är bara skrattretande nu.
Annars har jag jobbat ute på Valle idag. Fina, underbara, jobbplats. Älskar barnen, personalen och allting med det.
Och älskar att jag och Mihlzén åkte och kollade på MV igår, första gången detta året, och jag älskar att vi aldrig kan sluta tjöta. Älskar också att jag skrivit klart min CV och att jag ikväll bara kan sitta ute och dricka kaffe och läsa. Fint som snus.

30.5

Borde göra: skriva ett cv och personligt brev för jobbet på Bumerangen och Grottan, som ska vara inne i veckan.
Gör: kollar reprisen av Champions Leauge finalen i handboll- FC Barcelona mot Kiel. Mmm, Marcus Ahlm är som ljuv musik för mina ögon. Meen, nu ska ni inte tro att jag kollar på handbollen för att kolla på snygga killar, för så är det inte. Jag må kolla på fotboll för att kolla på snygga killar, men det beror ju bara på att fotboll är en tråkig sport.

För övrigt, Amanda är här, så nu har halva min klädhög försvunnit, haha. Slipper jag bekymra mig för det, hajjemän.

Och så i väntan på vadå?

Jag har det senaste känt mig deppig, negativ och likgiltig till allt. Det är inget som är roligt att göra och mest vill jag bara dra täcket över huvudet och sova. Jag vill inte festa, jag vill inte jobba, jag vill inte träffa någon. Ja, så känns det, i stort sett. Men samtidigt är det värsta att vara själv, så det vill jag inte heller vara. Jag har länge trott att jag är en ensamvarg, men jag tror fan inte jag är det. Inte så värst mycket i alla fall. För det är ju när jag är med folk jag mår bra, och den värsta känslan är ensamhet. Den jag kan känna när jag är runt tjugo andra människor. Då blir man ensam bland tusen. Eller när man bara ligger hemma i sängen och känner sig mest ensam i världen.
För ta Sydafrika som exempel- jag hade från en till femtio människor runt mig konstant, och jag har aldrig mått så bra. Jag hade inte tillfälle att vara ensam- och jag gillade det. Jag trodde jag skulle avsky det och bli tokig på människorna runt mig, men det var precis tvärtom.

Det finns liksom ingenting jag längtar till nu, jag vill bara att dagarna ska gå. Men jag vet inte vad jag går och väntar på. Att få resa igen? Att få komma bort från Skara? Börja ett nytt jobb? Träffa den finaste killen som inte sårar mig? Träffa nya människor?
Fan, jag vet inte, men det känns som det måste hända någonting snart. Mitt liv måste börja levas igen, men jag vet inte hur jag ska hitta den gnistan och motivationen som driver en, får en att längta till saker och må bra.

Och så i väntan på vadå?


Balansgång.

Lika väl och lika ofta som en jävla skitsak kan få en ner till botten, lika väl och ofta kan en minimal grej få en att må så jävla bra. Det är en balansgång som är så sjukt hårfin att det är otäckt.

Jag vill mest bara sitta på en uteservering och dricka öl med människor jag tycker om. Det är fint, och då mår jag bra.

Delete.

Tog precis bort alla mina inkomna sms sen tio månader tillbaka. Jag har dragit mig lite för att göra det, men vafan, det ger inte mig något bra att läsa flera månader gamla sms, och hålla fast i något som ändå inte finns kvar längre..

Karma is a bitch.

Karma is a bitch. Haha, ja, tur att man inte gör bort sig eller nåt.. Men denna gången kan jag faktiskt bara skratta åt det, tur att man är lättroad.

Broken.

Jag avskyr när saker är utom min kontroll. När saker händer som jag inte kan styra över eller hjälpa. När folk jag älskar har ont och jag inte kan göra annat än att hålla om personen i fråga och säga att allt kommer lösa sig. Men vafan hjälper det att höra när ens hjärta gått sönder? Jag hatar när jag inte kan förändra saker till det bättre, när jag inte kan laga någons trasiga hjärta. För sköen, jag kan ju inte ens laga mitt eget.

Jag älskar dig, finaste vännen.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0