matilda-

Sen jag kom hem från vår resa (världens bästa för övrigt, men det är en annan och mycket längre historia) för två månader sen har det inte funnits en enda tom dag i almanackan. Och jag har älskat det, jag har mått bra av det och det är alla de sakerna jag gjort och gör som får mig att trivas här i Skara. Jag har de allra flesta av mina närmaste vänner här, jag har min familj och släkt nära och har den mest fantastiska killen tjugo minuter bort. Plus att jag flyttar in i en trea med en av mina bästa vänner på fredag. Kort sagt, jag har det allra mesta jag någonsin velat ha, även om det råkar vara här i Skara. Men jag har på nåt sätt slutat hänga upp mig på den detaljen, att jag är kvar i Skara. Jag har varit ute på två stora resor, jag har bott i en egen lägenhet i Falköping och också bott med sju andra personer i en lägenhet i Oslo. Jag har kommit på att det inte är så dumt för mig att bo på hemmaplan ett tag. I alla fall så länge jag mår bra av det. Wellwell, det var inte det jag skulle säga egentligen. Jag ville väl mest bara säga att det är först nu jag behöver stanna upp och andas. Jag lever i en väska större delen av mitt liv och sover kanske hemma en natt i veckan. Framförhållning har alltid varit min sämsta egenskap, men jag blir fan bättre och bättre på det. Man klarar det man måste, helt enkelt. Saken är väl den att jag egentligen inte skulle vilja ändra på nåt, utom just att ge dygnet mer timmar. Klassiskt, jag vet. Men det räcker fan inte till allt det jag vill göra och alla jag vill träffa. Jag antar att jag skriver det här inlägget lite för er med, som jag känner att jag aldrig hinner träffa längre. Ge mig lite tid, jobbet kommer snart lugna ner sig och när jag flyttat in i lägenheten ska jag bjuda er alla på en massa vin! (Och ja, jag skriver från min Iphone där inte Enter verkar fungera, så allt blir en enda lång mening. Men så får det vara, helt enkelt.)