Var inte rädd för motstånd: det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger.
Skulle ha åkt till Götet med brudarna idag, shoppa, mysa och säga hejdå till Julia som åkte tillbaka till Norge idag. Men eftersom jag har 500 spänn att leva på hela januari så kände jag att det inte skulle funka- betala bensin, parkering, mat och troligen alldeles för mycket shopping. Så jag och mamma drog till Lidköping istället, där det var mammas och inte mitt kort som användes, haha. Blev ganska mycket: ett par jeans, jeansleggins, glansiga leggins, en väst, ett par skor, en stickad tröja och en nyårsklänning.
Äh, annars har jag inte att säga, ingen vidare grym kväll.
Var inte rädd för motstånd: det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger.
Inga killar saknar jag mer än dom här, åh. Världens finaste!
He comes around like a wild fire.
En grym juldagskväll hade jag! Både på min egen förfest med roligt (och väääldigt blandat) folk, och på Stadt. Skulle säga att den var över förväntningarna, om det inte hade varit så att mina förväntningar var så sjukt höga också. Men fick träffa alla jag ville träffa, plus en hel del fler. Vart man än gick var det folk man kände, och fan vad roligt det var. Perfekt full var jag också, ändå blev jag oförtjänt bakis igår. Ologiskt det där.. Kan bero på att jag halsade vodka, men vafan. Jaja, jag klarade ju mig ur den med, även om hälften av släkten fick höra mina kräkljud från toan. Haha, varsågoda för den informationen, det var så lite så.
Hade inte tänkt berätta så mycket mer om den kvällen, för ord kan inte beskriva något i alla fall. Grym var den i alla fall, tills den sista timman. Men så är det ju ofta, och beror enbart på min egen dumhet. Men jag vet i alla fall vart jag (vi) står, och det är jävligt skönt att kunna utgå ifrån.
Har landat lite mer i att vara hemma i Skara igen, saknaden efter allt i Sydafrika är kvar, men den är mer hanterbar än förut. Har haft mycket att göra de senaste dagarna, ändå sedan jag kom hem faktiskt, vilket kan ha ganska mycket att göra med det. Väldigt jobbigt att Julia åker hem till Norge imorron igen redan, men ja, vi klarar två månader till, vännen!
Annars vill jag bara att ni lyssnar på den här låten:
She comes around like a wild fire,
and like a moth drawn to a flame
I’m on my way to being burned up-
once again.
And I’ve been through this before,
a hundred times or more
But she keeps me coming back
what am I waiting for?
Hade inte tänkt berätta så mycket mer om den kvällen, för ord kan inte beskriva något i alla fall. Grym var den i alla fall, tills den sista timman. Men så är det ju ofta, och beror enbart på min egen dumhet. Men jag vet i alla fall vart jag (vi) står, och det är jävligt skönt att kunna utgå ifrån.
Har landat lite mer i att vara hemma i Skara igen, saknaden efter allt i Sydafrika är kvar, men den är mer hanterbar än förut. Har haft mycket att göra de senaste dagarna, ändå sedan jag kom hem faktiskt, vilket kan ha ganska mycket att göra med det. Väldigt jobbigt att Julia åker hem till Norge imorron igen redan, men ja, vi klarar två månader till, vännen!
Annars vill jag bara att ni lyssnar på den här låten:
She comes around like a wild fire,
and like a moth drawn to a flame
I’m on my way to being burned up-
once again.
And I’ve been through this before,
a hundred times or more
But she keeps me coming back
what am I waiting for?
75 dagar har aldrig gått snabbare..
Hemma i gamla, vanliga, Skara igen. Jag trodde det skulle bli bättre, jag trodde jag skulle kunna klara omställningen bättre än vad jag har gjort. Den har varit sjukt svårt, om jag ska vara ärlig. Den har känts meningslöst att vara hemma, att jag inte har något att hämta här. Och då syftar jag inte på er vänner och familj, för ni är anledningen till att jag klarar omställningen. Men jag menar- jag har inget jobb (än), jag känner inte att jag gör någon direkt nytta, det är iskallt (jag avskyr snö och kyla) och snart drar alla igen. Nej, jag är inte särskilt positiv, som det märks. Jag har varit hemma i sex dagar, det känns som en månad. Allt går tillbaka till vardagen så skrämmande fort.
Meen, dehär dagarna som jag har varit hemma har ändå varit väldigt bra, jag mår bra när jag är med folk som jag älskar. Vilket har varit varje dag den senaste veckan, det känns skönt att jag hunnit träffa så många ändå. Och imorron kommer Julia, efterlängtade tjejen. Sen kommer Kajsa hem i veckan med, plus de flesta andra som lämnat stan för bättre saker. Så jag tror jag klarar lovet, väldigt bra till och med. Sen när alla drar efter lovet är en annan femma som jag får hantera då.
Jag saknar Sydafrika varenda dag, det gör jag verkligen. Att kolla på bilderna med barnen är som att sticka en kniv i saknads-själen, fyfan vad svårt det känns att inte vara med dom. Det var där jag skulle vara. På två och en halv månad- 75 dagar- har jag inte haft hemlängtan en enda gång och inte haft en enda deppdag. Och för er som känner mig vet hur ovanligt det är. Jag blev själv överraskad hur bra jag mådde, hela tiden i stort sett. Visst kunde jag sakna folk här hemma, men det var en bra saknad som jag absolut kunde hantera. Jag måste verkligen sysselsätta mig resten av vintern och kommande våren för att inte gå under känns det som. Men det ska nog funka, förhoppningsvis.
Om ni läst min reseblogg har ni nog märkt hur underbart jag haft det, så ord känns överflödiga här. Mer än att jag tänker på er, mina Sydafrika brudar (det känns fortfarande konstigt att inte ha er runt mig 24/7) och "mina" älskade barn (jag tänker på och saknar er konstant!).
Meen, dehär dagarna som jag har varit hemma har ändå varit väldigt bra, jag mår bra när jag är med folk som jag älskar. Vilket har varit varje dag den senaste veckan, det känns skönt att jag hunnit träffa så många ändå. Och imorron kommer Julia, efterlängtade tjejen. Sen kommer Kajsa hem i veckan med, plus de flesta andra som lämnat stan för bättre saker. Så jag tror jag klarar lovet, väldigt bra till och med. Sen när alla drar efter lovet är en annan femma som jag får hantera då.
Jag saknar Sydafrika varenda dag, det gör jag verkligen. Att kolla på bilderna med barnen är som att sticka en kniv i saknads-själen, fyfan vad svårt det känns att inte vara med dom. Det var där jag skulle vara. På två och en halv månad- 75 dagar- har jag inte haft hemlängtan en enda gång och inte haft en enda deppdag. Och för er som känner mig vet hur ovanligt det är. Jag blev själv överraskad hur bra jag mådde, hela tiden i stort sett. Visst kunde jag sakna folk här hemma, men det var en bra saknad som jag absolut kunde hantera. Jag måste verkligen sysselsätta mig resten av vintern och kommande våren för att inte gå under känns det som. Men det ska nog funka, förhoppningsvis.
Om ni läst min reseblogg har ni nog märkt hur underbart jag haft det, så ord känns överflödiga här. Mer än att jag tänker på er, mina Sydafrika brudar (det känns fortfarande konstigt att inte ha er runt mig 24/7) och "mina" älskade barn (jag tänker på och saknar er konstant!).
