75 dagar har aldrig gått snabbare..
Hemma i gamla, vanliga, Skara igen. Jag trodde det skulle bli bättre, jag trodde jag skulle kunna klara omställningen bättre än vad jag har gjort. Den har varit sjukt svårt, om jag ska vara ärlig. Den har känts meningslöst att vara hemma, att jag inte har något att hämta här. Och då syftar jag inte på er vänner och familj, för ni är anledningen till att jag klarar omställningen. Men jag menar- jag har inget jobb (än), jag känner inte att jag gör någon direkt nytta, det är iskallt (jag avskyr snö och kyla) och snart drar alla igen. Nej, jag är inte särskilt positiv, som det märks. Jag har varit hemma i sex dagar, det känns som en månad. Allt går tillbaka till vardagen så skrämmande fort.
Meen, dehär dagarna som jag har varit hemma har ändå varit väldigt bra, jag mår bra när jag är med folk som jag älskar. Vilket har varit varje dag den senaste veckan, det känns skönt att jag hunnit träffa så många ändå. Och imorron kommer Julia, efterlängtade tjejen. Sen kommer Kajsa hem i veckan med, plus de flesta andra som lämnat stan för bättre saker. Så jag tror jag klarar lovet, väldigt bra till och med. Sen när alla drar efter lovet är en annan femma som jag får hantera då.
Jag saknar Sydafrika varenda dag, det gör jag verkligen. Att kolla på bilderna med barnen är som att sticka en kniv i saknads-själen, fyfan vad svårt det känns att inte vara med dom. Det var där jag skulle vara. På två och en halv månad- 75 dagar- har jag inte haft hemlängtan en enda gång och inte haft en enda deppdag. Och för er som känner mig vet hur ovanligt det är. Jag blev själv överraskad hur bra jag mådde, hela tiden i stort sett. Visst kunde jag sakna folk här hemma, men det var en bra saknad som jag absolut kunde hantera. Jag måste verkligen sysselsätta mig resten av vintern och kommande våren för att inte gå under känns det som. Men det ska nog funka, förhoppningsvis.
Om ni läst min reseblogg har ni nog märkt hur underbart jag haft det, så ord känns överflödiga här. Mer än att jag tänker på er, mina Sydafrika brudar (det känns fortfarande konstigt att inte ha er runt mig 24/7) och "mina" älskade barn (jag tänker på och saknar er konstant!).
Meen, dehär dagarna som jag har varit hemma har ändå varit väldigt bra, jag mår bra när jag är med folk som jag älskar. Vilket har varit varje dag den senaste veckan, det känns skönt att jag hunnit träffa så många ändå. Och imorron kommer Julia, efterlängtade tjejen. Sen kommer Kajsa hem i veckan med, plus de flesta andra som lämnat stan för bättre saker. Så jag tror jag klarar lovet, väldigt bra till och med. Sen när alla drar efter lovet är en annan femma som jag får hantera då.
Jag saknar Sydafrika varenda dag, det gör jag verkligen. Att kolla på bilderna med barnen är som att sticka en kniv i saknads-själen, fyfan vad svårt det känns att inte vara med dom. Det var där jag skulle vara. På två och en halv månad- 75 dagar- har jag inte haft hemlängtan en enda gång och inte haft en enda deppdag. Och för er som känner mig vet hur ovanligt det är. Jag blev själv överraskad hur bra jag mådde, hela tiden i stort sett. Visst kunde jag sakna folk här hemma, men det var en bra saknad som jag absolut kunde hantera. Jag måste verkligen sysselsätta mig resten av vintern och kommande våren för att inte gå under känns det som. Men det ska nog funka, förhoppningsvis.
Om ni läst min reseblogg har ni nog märkt hur underbart jag haft det, så ord känns överflödiga här. Mer än att jag tänker på er, mina Sydafrika brudar (det känns fortfarande konstigt att inte ha er runt mig 24/7) och "mina" älskade barn (jag tänker på och saknar er konstant!).
Spread the word, baby
Trackback
