matilda-

Häromveckan snackade jag med en person som påstod att "om man är smart, som jag vet att du är, så blir man aldrig riktigt lycklig". Nåt i stil med det. Och jag har nog lite halvt kommit fram till att jag håller med. Det jag försöker få fram är inte att jag menar att jag är smart (men jag tänker faktiskt inte säga att jag är blåst/dum, för det tycker jag inte att jag är), jag menar bara att om man vet vad man kan få så nöjer man sig aldrig med det man har. Det spelar ingen roll om man har allt det som beräknas som värde- familj, vänner, kärlek, pengar, välstånd osv, man kommer alltid vilja ha mer. Och jag tror aldrig man lär sig på riktigt att gräset inte är grönare på andra sidan.
Vi kom in på det här när han, personen i fråga, såg min tatuering ("om det gör dig lycklig"). Han menade att vad jag än gör eller hur mycket jag än kämpar, så kommer jag inte bli genuint lycklig. Och till viss del håller jag med- för jag vet ju själv hur dålig jag är på att uppskatta det jag har. Men samtidigt så måste man ju försöka göra de sakerna som gör en lycklig. För jag är oftast lycklig, även fast det säkert inte verkar som det. Nöjd? - Nja, där finns det alltid saker som man önskar man hade/hade bättre. Lycklig? - Ja, faktiskt så är jag oftast lycklig.

Jag tror det gäller att hålla isär nöjd och lycklig. Man kan vara lycklig med det man har, men man behöver inte nöja sig med det. Man kan, och borde faktiskt, alltid söka efter mer. Som i jakten på perfektionen som inte finns, så ska man kanske inte nöja sig. Jag vet att jag klagar mycket och ofta på att jag hatar att jag aldrig känner mig nöjd. Men om man helt plötsligt skulle känna sig nöjd då? Vad finns det då att sträva efter? Men visst, kalas för dom som känner att de inte kan må bättre, men jag känner att jag inte kommer kunna vara den människan. Och det gör kanske inget, för jag är som sagt ofta lycklig ändå.

Självklart har jag mina upp och nedgångar, det vet ni troligen vid det här laget. Men innerst inne vet jag att jag har det mest väsentliga jag kan önska mig. Det gör mig lycklig. Men det gör mig däremot inte tillfredställd, nöjd eller "mätt".
Det är det jag vill påminna mig själv om, gärna andra också, med min tatuering är givetvis att göra det som gör dig lycklig. Jag menar, folk kommer alltid ha en uppfattning om dig, men om du gör saker för andras skull kommer det inte göra dig lycklig eller tillfreds i slutändan i alla fall. Och folk kommer troligen inte gilla dig mer för att du gör något som du själv inte vill för deras skull. Så visst, du kanske trampar på några tår på vägen, men om det gör dig lycklig så kör på! Faktiskt. Sen borde man kanske inte gå in med inställningen att såra andra människor. Och när det är svårt att veta vad som är rätt och fel, vad som gör en lycklig och inte, våga kolla in i ditt eget hjärta. För visst kan sanningen om lycka eller inte göra ont, men i de flesta fall så vet man innerst inne vad som gör en lycklig. Klysché eller inte, så är det för mig. Även fast jag många gånger är för rädd för att se sanningen och gör det som är bekvämast och enklast. Sanningen med det är att det nog aldrig gjort mig något vidare lycklig i slutändan. It all comes back to you, one way or another.

Jag känner mig verkligen styrkt av tatueringen. Jag trodde aldrig riktigt på folk som sa så på program man sett på tv, det kändes mest oärligt och inlärt. Men jag känner att den har en mening för mig. Och att det är något jag kan stå bakom hundra procent. För hur smörigt och fjolligt det här än låter så känner jag att jag ändå har tatuerat in något jag tror på, så då måste jag ju ändå vara ärlig nog mot mig själv och göra det som jag vill göra. Jag tror inte riktigt jag kan förklara den känslan för någon som inte är tatuerad. Att en sån liten (ja, liten och liten, det beror väl på vem du frågan men) sak kan få en att känna så stor skillnad. Då har man nog gjort rätt, antar jag.

Så- Si te hace feliz
mina kära vänner,
glöm inte bort det.