matilda-

Jag är ganska beredd på att de närmsta dagarna kommer vara totalt deprimerande, mer eller mindre. Jobbar från 9-22.15 imorron, det ger mig ångest bara att tänka på. Bah! Sen är det mest tusen tankar på peace&love och hur jävla mycket jag ångrar att jag inte följde med. Jag vill inte tänka på hur jävla roligt dom har det, medan jag är i Skara och jobbar röven av mig, men jag kan inte låta bli. Ångest som heter duga kan jag lova. I för sig är det ungefär hundraelva tankar till som är i en röra nu, men ja, what to do liksom.. Jag kan i alla fall konstatera att jag är en sån person som lätt blir kär i bekräftelse och i själva kärleken. Jag skäms ihjäl när jag verkligen ser vad jag håller på med, men jag är så mitt uppe i det att jag inte ser det. Även fast jag vet att jag kommer ångra det jag säger/gör, så gör jag det ändå. Jag är så sjukt envis och bestämd när jag bestämt mig. Sen kan man ju tro att jag tänker efter en gång till när jag redan innan jag gör det vet att jag kommer ångra mig direkt efter, men nähä då.. Åh, jag blir så less på allt och alla. Men egentligen vet jag att det är mig själv jag egentligen är sur på.. Och det är precis som jag och en annan snackade om häromdagen- man blir fan aldrig nöjd. Är man som oss, bortskämda ungar som kan få allt i stort sett, så kommer man aldrig bli nöjd. Hur mycket jag än vill, så tror jag inte att jag kommer nöja mig. Okej, kanske nöja mig för att det inte hjälper att klaga, men man kommer ju ändå vilja ha mer. Hela tiden. Gång på gång.

Annars har jag blivit helt fast i Topshops klänningar, helt lovely. Och i ett par Nikeskor jag såg i tidningen idag. Jag ska ha dom, punkt. Funkar inte att länka dom till bloggen, men vafan, det får bli en annan dag. Och så är det det här med att man vill ha det man inte har/är. Jag skulle göra mycket för att bli 10-15 cm kortare. Alltså- jag menar verkligen mycket. Om det fanns en operation som inte innebär någon risk, skulle jag lätt kapa bort 10 cm av mina ben. Eller 7 cm av benen och 5 cm av överkroppen. Haha, jag har verkligen tänkt på det här. Inte för att jag tycker det är roligt alls, det är mest ett stort komplex. Samt att jag skulle göra så jävla mycket för att kunna gå i klackskor. Det funkar inte för mig nu, det finns liksom inte ens på världskartan att jag ska använda klackar. Och jag avskyr det, för det är så fint! ÅH! Så ni som är korta- var nöjda (och jag är ironisk, för jag vet att en sån sak inte gör en lycklig. Men det är bara det att jag vill vara max 1.70, inte 1.80). Om jag visste att det fanns piller som gör att man slutar växa, skulle jag tagit dom när jag var 1.69 cm (haha). Men som sagt, vad fan kan jag göra åt det nu. Lika bra att sluta klaga (det kommer jag i alla fall inte göra, men ja..).

Annars så skrev jag min första dikt sen slutet av februari idag. Känns som man tappat allt, och det har jag med i stora drag. Jag vill skriva som jag skrev förut, för det hjälpte verkligen mig. Och även om jag har tusen tankar just nu, så funkar det inte lika lätt att sätta dom till ord som det gjorde förut.
Nä, jag märker själv vilket deppinlägg det här blev. Men som sagt, jag är inte bra på att spela glad när jag inte är det. Var visserligen glad när jag var med Simone och Ludvig förut, men ensam så är det bara massa tankar. Så bli inte avskräckta att träffa mig, jag är oftast social och glad när det är människor omkring mig :) Haha.