Life is life.
Åh, jag blir så jävla less! På mig själv och på allt annat, i stora drag. Jag trodde att jag skulle må toppen efter att körkortet var avklarat, men så blev det ju inte riktigt. Jag tror att det är såhär att jag koncentrerade mig 100% på körkortet och lät inget komma emellan det. Alltså skjöts alla andra tankar bort under några veckor. Nu när jag inte har körkortet att oroa mig för längre så kommer alla de andra jobbiga tankarna upp. Och fan, jag orkar verkligen inte. Jag har inte någon kraft kvar. Jag vet att det låter helt patetiskt självömkande, men det är bara sanningen. Och det är inte självömkan.
Jag är less på att inte kunna vara nöjd med det jag har (eftersom jag har allt egentligen), jag är less på att inte uppskatta livet. Hur jävla svårt kan det vara? Jag är less på Falköping och på mig själv för att jag är så naiv att jag trodde en ny stad aldrig kommer göra mig rastlös. Jag saknar Skara och allt vad det innebär. Jag saknar till och med att bo hemma ibland. Och jag är så jävla trött på att sakna allt man egentligen redan har. Att man tror att man alltid kan få det bättre och att gräset är grönare på andra sidan.
Alla kommer känna smärta i livet, det går inte att komma undan ifrån. Man kommer blir sårad, sviken och lämnad oavsett vart i världen man bor eller vem man är. Det är så livet fungerar. Men man kommer också vara älskad, och borde inte det ge kraft nog att orka hålla ut?!
Det är ganska omöjligt för oss här i Sverige att tänka hur det skulle vara att bo i Afrika, utan mat eller kläder. Och visst fan får man dåligt samvete för att man inte uppskattar allt man har när man ser hur miljontals andra svälter. Men vi kan inte heller jämföra oss med dom. Jag menar, dom har sina problem, vi har våra. De blir inte bättre för att vi jämför. Nu låter det som att jag är känslokall med, men det är det sista jag är när det gäller det här. Jag vill verkligen göra allt jag kan för att hjälpa andra människor i tex Afrika, men jag kan inte rädda världen när jag är 18 bast och fortfarande går i skolan.
Jag ville väl mest säga att jag vill lära mig uppskatta allt jag har, och sluta längta efter allt man inte har.
Nu ska jag brumma iväg till skolan.
(Och Elin är bäst. Tack för igår och grattis på födelsedagen, bästis!)
Jag är less på att inte kunna vara nöjd med det jag har (eftersom jag har allt egentligen), jag är less på att inte uppskatta livet. Hur jävla svårt kan det vara? Jag är less på Falköping och på mig själv för att jag är så naiv att jag trodde en ny stad aldrig kommer göra mig rastlös. Jag saknar Skara och allt vad det innebär. Jag saknar till och med att bo hemma ibland. Och jag är så jävla trött på att sakna allt man egentligen redan har. Att man tror att man alltid kan få det bättre och att gräset är grönare på andra sidan.
Alla kommer känna smärta i livet, det går inte att komma undan ifrån. Man kommer blir sårad, sviken och lämnad oavsett vart i världen man bor eller vem man är. Det är så livet fungerar. Men man kommer också vara älskad, och borde inte det ge kraft nog att orka hålla ut?!
Det är ganska omöjligt för oss här i Sverige att tänka hur det skulle vara att bo i Afrika, utan mat eller kläder. Och visst fan får man dåligt samvete för att man inte uppskattar allt man har när man ser hur miljontals andra svälter. Men vi kan inte heller jämföra oss med dom. Jag menar, dom har sina problem, vi har våra. De blir inte bättre för att vi jämför. Nu låter det som att jag är känslokall med, men det är det sista jag är när det gäller det här. Jag vill verkligen göra allt jag kan för att hjälpa andra människor i tex Afrika, men jag kan inte rädda världen när jag är 18 bast och fortfarande går i skolan.
Jag ville väl mest säga att jag vill lära mig uppskatta allt jag har, och sluta längta efter allt man inte har.
Nu ska jag brumma iväg till skolan.
(Och Elin är bäst. Tack för igår och grattis på födelsedagen, bästis!)
Spread the word, baby
Postat av: elinpelin!
Tack själv, Mulle-girl!
Nu är vi lika gamla, hähä :)
Jag älskar dig
Postat av: lisa
det finns inget du inte klarar av
du har ett hjärta av guld matilda
Trackback
