matilda-

Jag har kommit på hur jag själv fungerar, såhär äre:
Säg att jag träffar en kille. I början (av mitt tänkande) så känner jag lite "struntsamma, det som händer händer. Jag mår bra för tillfället och det är allt som betyder nåt". Jag tar det för vad det är, och varken över- eller underanalyserar = det ultimata. Sen kommer jag till det stadiet då jag börjar överromantisera allt. Att allt med den här killen är så bra, allt vi gjorde och hur vi gjorde det var så bra (och ni behöver inte referera till sex här). Allt är mycket bättre än vad verkligheten troligen är. Och med det menas inte att verkligheten är dålig, bara att drömmen och de överromantiserade tankarna är så oerhört perfekta. Sen kommer jag till det stadiet då jag underromantiserar allt. Vet inte hur jag ska kunna förklara det riktigt, men det är som att jag ser allt ur en sämre vinkel helt plötsligt. Det som jag några veckor tidigare gått på moln för (när jag överromantiserade precis allt) är helt plötsligt inte alls lika charmigt och underbart. Efter jag gått igenom de stadierna går jag antingen vidare, om man nu kan säga det så, eller så börjar jag om från ruta ett och går igenom allt det igen.

För att tala om annat så är det dags för Stockholm imorron igen. Denna gången på grund av att vi ska tävla i juridik-SM. Eller vi och vi, 5 personer av 20, vi andra ska bara dit och chilla, haha. Efter trerätters-middagen på kvällen blir det utgång, och på lördagen blir det shopping. Känns rätt okej att Falköpings kommun bjuder oss på det här, hajjemän. 07.11 imorron går tåget, och är tillbaka runt 19.00 på lördag. Då är det bara att gå på flaskan igen, då vi ska fira Julia som fyller 19. Olins lär bli smockat med folk since Maskinen spelar. Själva bandet struntar jag blanka fan i, men folket lär bli ball.

Nu- Sex and the city, massa puss på det!