Ibland kan en man möta sitt öde på vägen han gick för att undvika det.
Två saker jag tänker på just nu:
- jag blir så jävla ledsen och besviken på alla jävla killar som visar sig vara idioter. Och jag försöker att inte dra alla över en kam, men när de flesta man vet om numera beter sig som svin är det svårt att vara hoppfull om att någon inte är det. Och det värsta tycker jag är att man aldrig får något avslut. Jag hörde det på tv idag av någon psykolog eller nåt- killar ger inga avslut. Just nu är jag beredd att hålla med. Det känns som att de flesta (läs: alla) av er killar tycker att det är bättre att bara låta saker och ting rinna ut i sanden. Låta en relation rinna ut i sanden. Vad är ni rädda för, en diskussion? Att såra tjejen i fråga? Well, jag kan säga att ni sårar henne så jävla mycket mer genom att låta henne sväva i ovisshet. Det är fan det värsta! Sanningen gör ont, men skulle underlätta vårt självplågande och undrande rätt så jävla mycket.
Jag vet mycket väl att jag låter som en feministisk jag-hatar-alla-män brud nu, men det har varit som ett jävla domino de senaste månaderna. Killar som man tror är bra, som man tror ska bete sig schysst, bara faller ihop i mina ögon. Och det hela handlar ju om att göra saker på ett bra sätt. Jag menar ju givetvis inte att man ska hålla ihop med någon man inte vill vara med, men man kan ju sen sköta "jag vill inte träffas mer" biten så jävla mycket bättre än de flesta gör. Det enda jag vill är att man ska vara ärlig!
Och, en sak till, är ni otrogen mot er brud- gör slut om det är så jävla svårt att vara trogen.
- jag har aldrig varit den som lipat förut. Jag kunde räkna gångerna jag grät på ett år på en hand förut. Nu kan jag inte räkna gångerna jag gråter på en dag på en hand. What´s up with that? Det är som att jag tar igen alla förlorade tårar nu istället. Det spelar ingen roll vad det handlar om, det kan vara en film, ett par som är söta på stan, någon som ger mig en komplimang... You name it- I cry.
Ibland kan en man möta sitt öde på vägen han gick för att undvika det.
- jag blir så jävla ledsen och besviken på alla jävla killar som visar sig vara idioter. Och jag försöker att inte dra alla över en kam, men när de flesta man vet om numera beter sig som svin är det svårt att vara hoppfull om att någon inte är det. Och det värsta tycker jag är att man aldrig får något avslut. Jag hörde det på tv idag av någon psykolog eller nåt- killar ger inga avslut. Just nu är jag beredd att hålla med. Det känns som att de flesta (läs: alla) av er killar tycker att det är bättre att bara låta saker och ting rinna ut i sanden. Låta en relation rinna ut i sanden. Vad är ni rädda för, en diskussion? Att såra tjejen i fråga? Well, jag kan säga att ni sårar henne så jävla mycket mer genom att låta henne sväva i ovisshet. Det är fan det värsta! Sanningen gör ont, men skulle underlätta vårt självplågande och undrande rätt så jävla mycket.
Jag vet mycket väl att jag låter som en feministisk jag-hatar-alla-män brud nu, men det har varit som ett jävla domino de senaste månaderna. Killar som man tror är bra, som man tror ska bete sig schysst, bara faller ihop i mina ögon. Och det hela handlar ju om att göra saker på ett bra sätt. Jag menar ju givetvis inte att man ska hålla ihop med någon man inte vill vara med, men man kan ju sen sköta "jag vill inte träffas mer" biten så jävla mycket bättre än de flesta gör. Det enda jag vill är att man ska vara ärlig!
Och, en sak till, är ni otrogen mot er brud- gör slut om det är så jävla svårt att vara trogen.
- jag har aldrig varit den som lipat förut. Jag kunde räkna gångerna jag grät på ett år på en hand förut. Nu kan jag inte räkna gångerna jag gråter på en dag på en hand. What´s up with that? Det är som att jag tar igen alla förlorade tårar nu istället. Det spelar ingen roll vad det handlar om, det kan vara en film, ett par som är söta på stan, någon som ger mig en komplimang... You name it- I cry.
Ibland kan en man möta sitt öde på vägen han gick för att undvika det.
Spread the word, baby
Trackback
