matilda-

vi vet båda två att våra hjärtan kommer limmas ihop igen
lite trasiga i kanten då superlimmet tog slut
då kraften inte räckte till att försöka plocka ihop alla trasiga bitar
men ändå kommer det att sitta ihop
med sina bräckliga kanter och smärtsamma minnen

det kanske inte är meningen att man ska bli hel igen
det kanske inte går att hitta alla de borttappade känslorna
det kanske är meningen att det alltid ska få göra lite ont
jag har hört att saknad är något man kan lära sig leva med

för till och med smärtan har en gräns
och visst kommer vi båda ligga på marken med blodiga ögon och skrapade knän
men blodet blir snart till tårar älskling
och tårar torkar i vinden

det finns ingen vinnare i det här spelet
bara två förlorare med hjärtat i handen
och visst fan visste vi precis som alla andra att kärleken kan bli ett dyrt pris att betala
men inga pengar i världen kan betala priset
bara ditt hjärta
(dittvackrastehjärtaälskling)

lyckliga fjärilar blir till pulvriserade drömmar
men vem vill leva utan känslan av tusen upprymda fjärilar i magen
och vad vet den som aldrig kastat sig ut i det okända
för att falla längre ner än man trodde var möjligt
vad vet den om livets alla förnimmelser?

älskling, vi är livet själva
därför kommer våra hjärtan att leva vidare
utan varandras andetag.


Jag har försökt ett tag nu att sätta ord på mina känslor som jag gjorde förut, men det går inte. Jag får inte ihop något längre. Och jag blir så jävla besviken på mig själv, att jag har förlorat förmågan att skriva som jag gjorde. Jag har tusen tankar jag vill bearbeta på det sättet, genom att skriva, men jag får inte fram något. Vafan liksom..

Äh, ikväll ska jag ha det roligt och släppa alla tankar. Innan dess ska jag dock plugga projektarbetet, ångest som heter duga över det.
Rock on.