matilda-

Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle klara av att umgås med någon som är precis som mig själv. Till viss del stämmer det väl fortfarande, men inte alls lika mycket. Det kan ju låta lite självsäkert, men det är inte menat som det. Inte alls. Men om jag får säga det själv tycker jag att jag nästintill aldrig dissar folks förslag. Eller snarare, det känns som att jag kommer med förslagen som andra folk dissar istället. Säg till om ni tycker annorlunda, men så känns det ofta som att det är. Och jag pallar inte dissiga folk, jag gör verkligen inte det. Det är inte det att man inte kan säga nej, för det klart man kan, men när jag gång på gång försöker dra ihop och göra något spontant och roligt och man aldrig är på är det väl rätt självklart att man tröttnar på att försöka?! Jag är sjukt less på det i alla fall, men ändå fortsätter jag försöka. Fan. (Och här ska långt ifrån alla ta till sig, så ni vet.)

Ska söka efter stipendium till mina volontärplaner i Sydafrika i veckan hade jag tänkt. Känns som att jag behöver något att se fram emot, något större än dethär. Har inte varit så pepp på tanken att åka själv förut, men nu gör det inte så mycket. Skulle vara skitroligt om någon ville med, men om inte så tänker jag ju åka ändå. Och det känns bra, om några månader är jag förhoppningsvis i Afrika, sen i Australien och sen förhoppningsvis i Thailand eller runtom i Europa. Åh, underbaraaa planer, I can´t wait!

   

För övrigt hörde/såg jag på The Voice imorse att det var 1 miljon svenska män som kan tänka sig dejta Linda Rosing, på tal om inget. 1/4 av Sveriges män, vafan är det liksom?! Det är ju sjukt!

Nu ska jag börja på min argumentation, homosexuellas rätt att adoptera.
Bra så, hey.