matilda-

Jag blir så jävla trött på mig själv. På att jag aldrig (!) kan lära mig att sluta tråna efter det jag inte kan få. Och att något som varit så nära är så långt bort nu. Jag har de senaste månaderna varit allmänt känslokall mot folk jag träffat. Eller inte känslokall, men när man tänker tillbaka på situationen så känner jag inte att det var något speciellt. Okej, det här är helt osammanhängande, jag ska försöka öppna upp mig lite och skriva från början..

Sommaren innan jag skulle börja nian träffade jag en kille som sen dess har förändrat hela mitt liv. Det är faktiskt ganska sjukt att bara en enda människa kan påverka en så enormt mycket. Till exempel, han fick mig att börja lyssna på större delen av musiken som jag än lyssnar på, fick mig att tänka över hur jag vill vara som person- vilket ledde till att jag färgade håret svart och betedde mig allmänt rebelliskt. Han fick mig fan att börja Ållebergsgymnasiet och flytta till Falköping. För det är bara att inse, om jag inte träffat honom skulle jag aldrig sett någon tjusning i Falköping. Jag var nästan helt bestämd på att antingen börja Göteborg eller Lidköpings gymnasie. Han är den personen jag skriver om när man får som uppgift att skriva en uppsats om en människa som förändrat mitt liv. Jag blev kär i honom, mest för att han var den jag ville vara tror jag. Och som Malin så fint en gång sa det- när man fått lite vill man ha mer. Och det stämmer jävligt bra, för jag var fast i honom (åtminstone fast i den personen jag gjorde honom till) säkert två år.

Efter det har jag inte känt något i klass med det alls. Okej, jag är inte lika lättpåverkad längre och jag vet vem jag är utan någon kille, men ändå. Okej, fair enough, jag har känt starkt för en kille efter det, och det var förra hösten. Behöver inte säga vem det är, han vet om det ändå.Men killar som jag träffat det senaste... ja, året? Det har inte känts på samma sätt. Varit lite pirr och mysig känsla, absolut, men jag känner mig rätt emotionellt bortkopplad annars. Och jag förstår inte varför, för det är ändå bra killar. Eller ja, bra och bra, men killar som jag gillat. Ändå känner jag inget! Varför?
Jag känner bara den tröttsamma känslan jag har haft så många gånger, att jag vill ha en person jag vet att jag inte kommer få igen. Jag trodde inte ens jag ville ha honom förrän jag träffade honom nyss. Och jag vet inte ens om jag vill ha honom, jag har ganska lätt för att sätta upp folk på piedestaler. Kan jag inte bara lära mig av mina misstag och sluta känna såhär? För jag är jävligt trött på att inte känna något för den killen som skulle vara så bra mot/för mig och känna för den killen som jag vet skulle såra mig.

This time, I wonder what it feels like,
to find the one in this life,
the one we all dream of,
but dreams aren't just not enough.
So I'll be waiting for the real thing,
I'll know it by the feeling,
the moment when we're meeting,
will play out like a scene,
straight off the silver screen,
so I'll be holding my own breath,
right up 'til the end,
intil the moment when,
I'll find the one that
I'll spend forever with.