matilda-

På över tre månader har jag träffat pappa en vecka. Och det är faktiskt ganska jobbigt. Det var inte alls som när han var i Bosnien och jobbade när jag var elva år, för då var jag pappas lilla flicka och hade mer eller mindre ont i magen varje dag. Jag är väl egentligen fortfarande pappas flicka, men mycket mer självständig. Men fortfarande, det var pappa (och mamma) som såg att jag mådde dåligt när jag inte ens visste om det själv. Han som saknade mitt galna skratt och konstiga påhitt. Pappa som kallar mig hönapöna och proggarn. Som skulle acceptera mig oavsett hur jag var eller hur många gånger jag misslyckas. Som provocerar mig så jag blir tokig och retar mig för min rebelliska period. Som vet precis hur jag fungerar utan att behöva säga ett ord. Som har koll på det mesta jag gör, for good and for worse, men älskar mig ändå. Pappa som alltid får mig att skratta och må bra.

Men trots att jag saknar honom så finns det ingen som jag är så stolt över och beundrar så sjukt mycket. Okej, mamma ligger på samma plan där i för sig. Men det pappa gör nu, jag är så fruktansvärt stolt över honom och glad att jag har världens bästa pappa! Och så oerhört tacksam för att jag har världens starkaste mamma som klarar av att göra allt och ändå lyckas behålla humöret och modet uppe, trots att jag vet att hon saknar pappa minst lika mycket som jag. Och Carl som klarar det, för jag vet att han är i samma sits nu som jag var i för sju- åtta år sen. Givetvis Johan med för att han klarar det, och för att han själv åker ut i världen. Men i september är pappa nog hemma ett tag igen innan han åker på nya äventyr, haha.

Det jag ville säga med det här inlägget var väl mest att jag är enormt tacksam för att jag just växt upp med och har en outstanding familj. Och jag tar det inte förgivet längre. Jag älskar er!