You could have it all, my empire of dirt.
Är jävligt nostalgisk/sentimental ikväll, jag får stänga av mobilen för att inte höra av mig till personer jag absolut inte borde höra av mig till. Om jag var full ikväll skulle det aldrig gått, men man är ju en aning mer förnuftig och smart när man är nykter. Tur som fan är väl det. Det där med att jag är helt självständig hela tiden stämmer kanske inte alltid, men vafan, alla behöver väl känna sig behövda ibland? Eller?
Jag vet också att jag säger att jag hellre känner något än att känna mig tom (vilket i sig betyder att jag många gånger håller kvar i smärtan istället för att gå vidare och känna mig tom. Låter det helt ologiskt? Är jag ensam om att göra så? Det är så inprogrammerat i mig att jag gör det helt omedvetet), men när man sen känner något är det mest jävligt jobbigt och utsatt. Och helt jävla underbart vissa stunder.
Och vet ni vad det värsta är? Det värsta är inte att man inte kan sova för att man tänker på personen konstant eller att man hela tiden går och hoppas på att personen ska ringa men aldrig gör det. Det värsta är inte heller att ens hjärta slår i 2400 slag i sekunden när man ser honom. Det värsta är att man blir så jävla beroende att man inte kan gå ut med ens vänner bara för att ha jävligt roligt, utan någon baktanke. Att man står där innan och gör sig iordning för någon annans skull, att man tänker hur det skulle kunna bli, i hopp om att han ska vara ute. Om han sen inte är det så har kvällen inte alls samma charm. Så jävla patetiskt, men det är en liten tröst att jag vet att jag inte är ensam om att känna så många gånger. Men vafan är det för makt kärlek/passion/åtrå kan ha på en? Att det kan förstöra så.
Det här är inget jag är stolt över och det var inget jag planerat att skriva, men nu blev det så och det får också vara så. Jag är inte mer än en människa med alla dess fel och brister.
