matilda-

Jag tänker mig livet som en berg- och dalbana. Att jag åkt så jävla mycket upp och alla förväntningar varit så stora att jag har mått sjukt bra den här sommaren. Nu när jag kommer till den första backen på flera veckor åker jag neråt så jävla fort. Men jag kommer aldrig tillbaka till ruta ett. För en berg- och dalbana vänder aldrig om, någon gång tar den slut. Och hur många upp- och nedgångar banan än har, hur långt det än må kännas till slutet, hur många gånger man vill gå av för att man inte tror att man kommer orka sitta kvar- så sitter man ändå där tills slutet. Man sitter fast tills man äntligen blir frisläppt. Tills man stannar och är så jävla tacksam för att allt står still ett tag. Tills man ändå går på nästa berg- och dalbana och samma sak börjar om igen. För hur mycket man än trott på och övertygat sig själv om att aldrig utsätta sig för något sådant mer, så sitter man där igen. Veckor, månader eller år senare. Vad vi än säger till oss själva kommer vi aldrig att sluta åka. Vi kommer alltid att sätta oss, älskar åkturen tills första nedförsbacken kommer och vi blir förkrossade igen och bara vill kliva av. För det är den jävla kicken, precis innan man faller, som får oss att känna oss levande.