matilda-

Hur kommer det sig att man känner sig som mest levande precis innan man faller? Är det för att man vet att man kommer falla, kommer dö en bit, som gör det hela så himla... fascinerande, himlastormande, underbart? Är det det som gör att man uppskattar just det tillfället, den personen, så oerhört mycket? Är det det som gör att man väljer spänningen, vilket leder till att hjärtat krossas, framför det trygga? Jag tror fan att jag är i behov av att känna, och jag kan inte tvinga mig själv att känna något med den säkra personen, men jag kan heller inte tvinga mig själv att inte känna något med den personen som jag vet kommer krossa mig. Som jag vet kommer få mig att må dåligt i slutändan. Och, med tanke på att jag är en person som måste känna, oavsett om det är åt-helvete-känslor eller må-så-jävla-grymt-känslor, så avskyr jag sitsen jag är i nu. Då jag har försökt/försöker tvinga mig själv att sluta känna något för en viss person, vilket gör att jag går runt och försöker vara känslokall. Igen. Jag lever hellre för kicken, än att leva så här. Det jag ser fram emot nu är att jobba med barnen på särskolan. That's pretty much it, liksom. Jag ska inte klaga egentligen, då jag för tillfället har valt att bekräfta mig själv istället för att må dåligt på grund av någon annan, så det är ju självförvållat med känslolösheten. Men det kändes som att det var dags att ge upp en drömvärld, så jag ska försöka hålla på det här nu. Even though it sucks.

Du sprang så fort du kunde för att hinna få ett lyft igen.
Du kvittade all din trygghet mot en kick som inte hjälpt dig än.
Du ville bryta isen.
Men du klarade inte krisen.
Det vet du, men det tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Du kanske borde tänkt på konsekvensen, mer än kicken, idiot.

(Egentligen passar hela texten in, men ja, det blir lite långtradigt att läsa, kan tänkas.)