Och så i väntan på vadå?
Jag har det senaste känt mig deppig, negativ och likgiltig till allt. Det är inget som är roligt att göra och mest vill jag bara dra täcket över huvudet och sova. Jag vill inte festa, jag vill inte jobba, jag vill inte träffa någon. Ja, så känns det, i stort sett. Men samtidigt är det värsta att vara själv, så det vill jag inte heller vara. Jag har länge trott att jag är en ensamvarg, men jag tror fan inte jag är det. Inte så värst mycket i alla fall. För det är ju när jag är med folk jag mår bra, och den värsta känslan är ensamhet. Den jag kan känna när jag är runt tjugo andra människor. Då blir man ensam bland tusen. Eller när man bara ligger hemma i sängen och känner sig mest ensam i världen.
För ta Sydafrika som exempel- jag hade från en till femtio människor runt mig konstant, och jag har aldrig mått så bra. Jag hade inte tillfälle att vara ensam- och jag gillade det. Jag trodde jag skulle avsky det och bli tokig på människorna runt mig, men det var precis tvärtom.
Det finns liksom ingenting jag längtar till nu, jag vill bara att dagarna ska gå. Men jag vet inte vad jag går och väntar på. Att få resa igen? Att få komma bort från Skara? Börja ett nytt jobb? Träffa den finaste killen som inte sårar mig? Träffa nya människor?
Fan, jag vet inte, men det känns som det måste hända någonting snart. Mitt liv måste börja levas igen, men jag vet inte hur jag ska hitta den gnistan och motivationen som driver en, får en att längta till saker och må bra.
Och så i väntan på vadå?
