matilda-

Jag vill egentligen inte skriva om det här, för det första kommer mitt svar kännas klyschigt och uppenbart, för det andra blir det inte bättre av att skriva om. Men vi prövar det ändå, för vem har sagt att klyschan är något dåligt, va..

Om jag ska välja den händelsen jag saknar allra mest, sådär ont-i-hjärtat-av-saknad, så är det faktiskt två hädelser jag aldrig skulle kunna välja emellan. Det är min och Berghs resa förra vintern/våren och min Sydafrikaresa hösten 2009. Jag kan inte sätta känslorna i ord, jag har försökt några gånger förut. Men ni vet, när man går runt och känner sig sådär äckligt lycklig som man inte borde kunna vara. När man känner sig varm om hjärtat och får ett rus när man inser att det inte är någon dröm. Jag och Bergh gjorde allt jag vill göra på en resa- festa varje natt, sola, bada, dricka öl, äta gott, träffa nya människor, tatuera sig... Allt utom att kolla kulturella saker, helt enkelt. Sydafrikaresan lärde jag mig hur stark kärlek kan vara till världens vackraste och underbaraste barn. Så många tårar av kärlek och saknad jag känt för dom. Har aldrig känt någon sån sorts kärlek förut, och kommer med all sannolikhet inte känna det igen förrän jag får ett eget barn.

Som sagt- klyschigt. Men det är det jag saknar obeskrivligt mycket.