matilda-

Var på ett jobbmöte igår och fick reda på hur min sommar kommer att se ut. Och igår, på det mötet, var en sån stund då bara allt släpper. All oro och ångest jag har haft angående jobb de senaste månaderna bara försvann. Att jag inte vetat vad jag velat bli eller velat jobb med, tills nu. Tills min nya chef sa att jag fick jobbet som jag ville ha och hade önskat. Min spontana reaktion när han berättade att han hade placerat mig på stället jag hade önskat blev bara ett högt "men åååh, gud vad underbart". Så ja, nu har jag noll jobbångest och ser verkligen framemot sommaren!

Annars dååååå... Har rensat ut min garderob på två flyttlådor kläder, och jag hade sån fruktansvärd ångest av det. Att jag har så mycket kläder jag aldrig använder. Fick sånt ryck igår när jag hängde in sommarkläderna att oavsett om jag rensat bort två flyttlådor kläder så syns det inte. Det gör ingen skillnad. Och jag blir så less på mig själv, att jag inte kan sluta shoppa. Det är fan som ett beroende för mig- jag mår så bra när jag väl gör det, sen får jag ångest över att jag aldrig använder det och att jag lägger så mycket pengar på det.

Jag vill få tillbaka känslan jag hade i Sydafrika. Jag hade så bra prioriteringar där, mådde så himla bra. Lekte och pussade på mina små älsklingsbarn, umgicks med mina fina sambosar och inga materiella saker spelade någon roll. När jag såg hur glada barnen var när man tog ut dom på utflykter och lekte med dom, brydde sig om dom, så insåg jag att det är såhär jag vill leva. Att barn som förlorat i stort sett allt fortfarande kan vara så glada, medan jag gnäller för minsta lilla i-landsmotgång. Jag ville ta med mig allt det barnen och landet lärt mig, ta med mig glädjen och kärleken hem till Sverige, men jag tappade det perspektivet efter några veckor hemma. Att jag som har "allt" inte kan känna den geuina lyckan som de kunde känna. Det är så jävla sorligt egentligen.

Okej, tappade tråden där kände jag. Nu: diska, plocka undan tvätten och göra mig iordning för 21-årskalas ikväll.